JosefineMedE

Min farfar frågade en gång varför jag inte kunde berätta varför jag mådde dåligt och jag förstod inte riktigt hur han kunde fråga mig något sådant. För mig var det självklart att jag inte kunde berätta om allt det mörka då jag levde i tron att jag själv lockat det till mig, att jag förtjänade allt som det sedan förde med sig. Jag kunde inte berätta då jag fått lära mig att man inte pratar om sådant som är svårt och "fel", jag kunde omöjligt berätta då ingen någonsin skulle kunna älska mig igen. Och jag kunde inte berätta då jag gett mig fan på att vara stark, att klara mig på egen hand och aldrig visa mig svag.

Medan så många andra tagit den enkla utvägen och helt enkelt raderat mig ur sina liv brydde sig min farfar tillräckligt för att våga fråga. Han ville veta, han brydde sig och han älskade mig på riktigt.

Jag förstod det bara inte då. Jag visste nämligen inte att det inte var mitt fel, att jag inte förtjänade det jag varit med om och att man aldrig finner lösningen genom att blunda för problemen.

Min farfar har lärt mig att man alltid ska våga vara sig själv och att de som älskar mig kommer älska mig för den jag är, precis som jag är och trots mitt mörker.

Det är tack vare de få människor som, likt farfar, älskar och accepterar hela mig som jag ändå alltid lyckats kravla mig framåt och för er kärlek är jag evigt tacksam. Svaret på din fråga, saknade farfar, må komma alldeles för sent och kan inte fullt uttryckas i ord men jag tänker försöka och önskar bara att jag gjort det medan du fortfarande fanns hos oss.

För flera år sedan tvingades jag ner i en avgrund, en avgrund så mörk att hela mitt jag blev svart. Samtidigt som jag kämpade för att ta mig upp och hitta en väg tillbaka till det som en gång var jag lade jag allt det svåra och tunga i en ryggsäck som jag tvingats bära med mig sedan dess.

Det jag inte förstod då var att den dagen mörkret fann mig skulle påverka mitt liv föralltid och att den jag då var slutade existera i det ögonblicket. Jag trodde inte någon kunde acceptera mitt nya jag som var befläckat av allt det hemska, jag kunde se avsmaken i vissa människors blickar när mitt mörka lyste igenom och jag lät dem få mig att tro att allt var mitt fel, att jag bar skulden för allt som hänt och alla dumma handlingar jag gjorde. Jag kunde inte skilja på mig själv och mörkret.

Jag visade upp en stark fasad, dolde allt det mörka inom mig i ett försök att återgå till ett vanligt liv men det var en svår roll att spela och nu när mitt bagage är fullt och orken slut ser jag hur dyrt jag fick betala för mitt skådespel. 

Jag har växt upp med känslan av att aldrig passa in. 
Jag har levt med känslan av att jag inte duger.
Jag har varit en annan människa än den jag är idag.
Jag har blivit kritiserad, mobbad och utnyttjad.
Misshandlad, våldtagen och förstörd.
Jag har gått sönder enbart för att repa mig och återigen lämnas söndertrasad.
Jag har mist en vän och tvingats leva med en skuld som aldrig verkar avta.
Jag har varit deprimerad, destruktiv, apatisk, anorektiker, bulimiker och alkolektiker.
Jag har haft en vardag bestående av ångest, sammanbrott och sömnproblem.
Jag har gett upp. 
Jag har försökt och gett upp på nytt. 
Jag har förlorat flera år av mitt liv.
Jag har kastats runt mellan psykiatriskt boende, psykologer, kuratorer och ätstörningsenheten.
Jag har hatat. 
Mig själv, de som inte förstod och de i min närhet.
Jag har umgåtts med fel människor och begått många misstag.
Jag har testat droger, druckit för mycket alkohol och brytit mot lagen.
Jag har varit beroende av att få bekräftelse, vara åtråvärd och behövd. 
Jag har blivit lämnad, sårad och övergiven.
Sviken av allt för många.
Jag har skurit mig själv och försökt ta livet av mig.
Jag har misslyckats.
Jag har varit levande död.
Jag har allt för många gånger dömts för den jag var, det jag gjort och det jag varit med om.
Jag har börjat ett nytt liv, blivit en ny människa.
Jag har lyckats.

Jag har ständigt sökt efter en mening med livet och när Alicia kom fann jag den äntligen. 

jag slutar aldrig förvånas över människors ondska. hjärtlösa människor som livnär sig på andra människors lidande och elände.

första steget sägs vara att våga erkänna sina fel och brister för att sedan kunna göra något åt problemet. jag vet bara inte i vilken ände jag ska börja..

jag hatar att jag tvingas vara en människa jag hatar.
det enda acceptabla är uppenbarligen att vara falsk så att brusa upp och säga precis vad man tycker och tänker är inte särskilgt uppskattat. ärlighet varar längst, in my ass.

jag står helt oförstående i en värld där de svaga bryter ner de starka. och det enda jag kan göra är att skriva. i en jävla blogg. som ingen jävel bryr sig om. skriva och radera. för även om jag inte alltid får vara jag och även om jag ofta får hålla min åsikter för mig själv så är skrivandet det som räddar mig från att gå sönder.
I min blogg skiter jag i att stänidigt ha grammatiskt korrekta meningar. jag skiter i att alltid ha stor bokstav efter alla punkter. jag skiter i vad folk som läser tycker och tänker om det jag skriver. jag skiter i allt men ändå försöker jag att inte hänga ut de personer som det handlar om. jag hatar denna ständiga anpassning.

även om jag vet att det gör ont att sakna så gör jag det. jag saknar dig. alltid.

the hardest part is letting go..

det spelar ingen roll hur hårt jag stampar eller smäller i dörren, ilskan jag bär på låter sig inte skrämmas iväg i första hand. jag drunknar i mina egna känslor och trots att jag skulle vilja skrika åt hela världen, tala om precis vad jag tycker och tänker får jag inte ur mig ett enda ord. det är mitt problem, att jag alltid är oförmögen att utala de hårda ord och starka meningar jag går igenom i mitt huvud, gång på gång.. de sitter kvar där inuti och alla andra förblir helt oförstående. jag hatar det
jag hatar hela världen idag, jag hatar allt som går att hata men mest så hatar jag att hata. det förstör mig.