JosefineMedE

Den 23:e april 2003 föddes min fina Daizy och jag svävade på rosa moln, längtade efter dagen då vi skulle få åka och hämta hem henne. Jag visste inte då hur mycket hon skulle komma att betyda för mig, att hon skulle vara det som gav mitt liv mening eller att hon skulle tas ifrån mig alldeles för tidigt. Idag skulle hon ha blivit 9 år gammal och det finns ingenting jag önskar hellre än att hon vore här hos mig.. älskade daizybus.





Jag har köpt svävande ljuslyktor som jag ska tända på hennes födelsedag varje år och tidigare ikväll gick jag och familjen ner till ängen och tände en för första gången. det var vackert när lykten steg på himlen och det kändes bra att få ägna en stund åt att tänka på daizy.
gråta, älska och sakna. 

för några månader sen kändes allt så bra och jag kände att jag verkligen kunde skatta mig själv lycklig men det känns som att de flesta jag älskar försvinner från mig, på ett eller annat sätt och det finns ingenting jag kan göra. 
jag skulle göra allt för att få dig tillbaka, daizybus.

Callahorn's feeling victory

Jag minns inte hur liten jag var när jag började tjata håll i huvudet på mina föräldrar om att jag vill ha en hund, det stod högst upp på önskelistan varje år och jag började spara mina slantar, i hopp om att de en dag skulle ge med sig. Åren gick och även om raserna och namnen varierade släppte jag aldrig den drömmen. Den 23/4 2003 föddes min skatt och åtta veckor senare satt jag och pappa i bilen påväg mot huddinge för att hämta hem henne.. det var den bästa åkturen i mitt liv och hon var så fin, min Daizy. I tisdags kände jag hur min värld rasade sönder och samman när veterinären upptäckte en tumör i hennes mage, efter många om och men bokade vi in en operation följande morgon men tumören var större än de trott och det fanns ingenting de kunde göra. Min Daizy dog på operationsbordet och bara sådär försvann en av de viktigaste varelserna i mitt liv.
Jävla cancer.

Det var inte meningen att hon skulle försvinna nu, hon blev lurad på några år och jag är inte redo att leva utan henne. När allt kändes som mörkast var det Daizy som fick mig att inte ge upp, hon var mitt allt och räddade mitt liv på så många sätt.. jag önskar bara att jag kunde ha räddat henne. Jag känner skuld över att jag under hennes sista halvår hade fullt upp med annat, att jag då inte träffade henne varje dag, att jag inte hann gottgöra henne.

Jag hoppas ändå att hon visste att jag älskade henne av hela mitt hjärta, att hon var mitt allt och att jag önskar att jag kunde ha räddat henne.

Du är saknad, daizybus <3





R.I.P

Daizybus. hon är anledningen till att jag lever och jag tänker aldrig släppa henne.


idag är verkligen inte min dag.. jag önskar att jag kunde få allt att försvinna genom att dra täcket över huvudet men jag testade och det gick inte. love är påväg hem och sen ska vi bege oss till barnmorskan, om det är bra eller dåligt vet jag inte än.

Daizy står och stirrar på mig och jag har ingen aning om vad hon vill. söt är hon iallafall så snart överger jag datorn och kryper ner med henne i sängen.. känns välbehövligt. börjar bli ordning här i lägenheten också så nu väntar vi bara på bebis, 19 långa dagar kvar.

skönt att jobba kort dag idag, har faktiskt hunnit med att njuta lite av solen! dock krävde daizy det mesta av min uppmärksamhet ^^


Snart ska jag och mammi knalla fram på torget och sen ska jag spendera resten av dagen med att göra absolut ingenting. underbart :D