JosefineMedE

Callahorn's feeling victory

Jag minns inte hur liten jag var när jag började tjata håll i huvudet på mina föräldrar om att jag vill ha en hund, det stod högst upp på önskelistan varje år och jag började spara mina slantar, i hopp om att de en dag skulle ge med sig. Åren gick och även om raserna och namnen varierade släppte jag aldrig den drömmen. Den 23/4 2003 föddes min skatt och åtta veckor senare satt jag och pappa i bilen påväg mot huddinge för att hämta hem henne.. det var den bästa åkturen i mitt liv och hon var så fin, min Daizy. I tisdags kände jag hur min värld rasade sönder och samman när veterinären upptäckte en tumör i hennes mage, efter många om och men bokade vi in en operation följande morgon men tumören var större än de trott och det fanns ingenting de kunde göra. Min Daizy dog på operationsbordet och bara sådär försvann en av de viktigaste varelserna i mitt liv.
Jävla cancer.

Det var inte meningen att hon skulle försvinna nu, hon blev lurad på några år och jag är inte redo att leva utan henne. När allt kändes som mörkast var det Daizy som fick mig att inte ge upp, hon var mitt allt och räddade mitt liv på så många sätt.. jag önskar bara att jag kunde ha räddat henne. Jag känner skuld över att jag under hennes sista halvår hade fullt upp med annat, att jag då inte träffade henne varje dag, att jag inte hann gottgöra henne.

Jag hoppas ändå att hon visste att jag älskade henne av hela mitt hjärta, att hon var mitt allt och att jag önskar att jag kunde ha räddat henne.

Du är saknad, daizybus <3





R.I.P